Jag lärde känna Elizabeth Taylor och Richard Burton 1967. De trollband en hel värld, mig med såklart. Privat var de trevliga, förvånadsvärt normala människor. Fansen och fotograferna gjorde deras liv outhärdligt, men de levde med det och spelade med det på ett rasande skickligt sätt. De var ju ruskigt kära i varandra även om det bråkades en hel del. Jag kan inte sticka under stol med att min vänskap med dem, speciellt med Liz, gav mig det yrkesmässiga genombrott jag väntat på. Det föll sig så att jag spenderade några sommarveckor ombord på Kalizma, kryssande Medelhavet. Jag blev på något lustigt vis snabbt del av det enorma följe Liz alltid hade runt sig: barnen, hundarna, guvernanter, frisörer, assistenter, livvakter och den ström av jetseters som kom ombord så fort vi låg i hamn: Grace och furst Rainer, Maria Callas, Bobby Kennedy, Brando... Men åter till Liz och teorin om det svarta hålet som utformades under lugna förmiddagar på Kalizmas däck. Vi drack champagne, behagligt halvliggande mot mjuka kuddar med oceanen glittrande omkring oss. Liz berättade om Hollywood när hon var barn, hon kunde vara fasligt underhållande. Hon berättade om hur hon hade sparat och knogat, använt arvodena från Lassie och några reklamfotograferingar, för att till slut kunna köpa sitt allra första smycke, en liten brosch som hon gav till sin mamma. "Sedan den dagen", sa hon och ögonen lyste indigoblått när hon beundrade Kruppstenen på fingret "har diamanter och 'Tystnad! Tagning!' samma inverkan på mig. Du vet, producenterna fullkomligen gödslar mig med glitter nu, bästa sättet att få satsade pengar tillbaka." Till de andra gästerna sa hon alltid nonchalant "John arbetar på en teori om stjärnor". Detta var under den period då deras stjärnglans överträffade all annat pågående i världen, givetvis så även den teoretiska fysiken. Liz kände inte till något annat liv, själv blev jag chockad, ja alldeles skräckslagen den gången vi gick i land i Portofino och tusentals människor skanderade LIZ! LIZ! LIZ! Hon skrattade "de skulle slå ihjäl mig om jag klev iland utan poliseskort, av kärlek förmodar jag, eller nåt liknande." De kunde helt enkelt inte stå emot hennes dragningskraft. Efter att de hade stängt av hela gatan lyckades vi äta lunch på en taverna och handla lite: Puccis till Liz och klocka till mig, vi smet ut bakvägen. I säkerhet ombord på den motorbåt som snabbt tog oss ut till Kalizma sysselsatte jag mig med tankar på imploderande stjärnor, alstrandet av energi och den absoluta skiljelinjen, den såkallade händelsehorisonten. Allt medan jag höll hennes arm. På yachten härskade ett relativt lugn, Richard anslöt sig och vi delade på några flaskor champagne. En present från Warner för att fira Oscarn för Vem är rädd för Virginia Woolf? där båda var strålande. Kanske är det numera normalt att pusta ut på en lustyacht efter att klarat sig från fans som simmat ut med autografblock? Jag skrattade lättad med mina vänner megastjärnorna, århundradets kärlekspar. Jag hade passerat händelsehorisonten. Ett stort antal urdruckna flaskor senare utbröt ett svartsjukegräl av orkanlika proportioner. Det verkade handla om den unge Warren Beatty och Enda spelet i stan som Liz skulle spela in i Paris sommaren därpå. Elakheterna haglade. "Du är allt en fallen stjärna!" skrek Burton, en tydlig gliring till mig, "du är inget annat än ett kollapsat hål!". "Play conqueror all you want Mighty Ceasar!" vrålade Liz tillbaka. Morgonen därpå förekom jag deras ångerfulla miner. "Kära ni, med er hjälp har jag under natten funnit en ny lösning på gåtan om de svarta stjärnorna. Svarta hål! är en mycket mer adekvat benämning på fenomenet." Liz och Richard stämde upp den franska visan Trou Noir, med eftertryck på de allra fräckaste partierna. Noel Coward var där, han hade precis blivit färdig med en ny pjäs, Star Quality. Han insisterade på att jag "skulle få jobb i Hollywood bums, manusförfattare av din kaliber skulle göra braksuccé!" Sedan den dagen har Liz och jag roat oss genom att skicka varandra fräcka, glada och allvarliga påminnelser om detta dramatiska genombrott för min teori om universums beskaffenhet. Jag införskaffade en tahitisk svart pärla infattad i ett hänge med diamanter att bära runt halsen. Hon bar Trou Noir på alla tillställningar den vintern, varefter Richard kontrade med The Taylor- Burton. Liz skrev ett roligt brev häromåret med anledning av lanseringen av hennes senaste parfym. Teamet var måttligt roade när hon efter månaders doftarbete ville döpa parfymen till - just det! Men där blev det stopp! Nu heter den det mer beskedliga Black Pearls och doftar...förtjusande.